Hopplösa spiral
Klockan börjar bli mycket, precis som varje natt. Kommer aldrig i säng i tid längre, är alltid trött och orkeslös på dagarna. Jag kämpar nu, applåderar inombords varje kväll, grattis Elin, du tog dig igenom denna dagen också.
allt snurrar i min skalle nu, jobb, flytt, framtiden.. Hur fan ska jag ta mig dit? Hur ska jag ta mig härifrån?
sen E lämnade mig har bullimin blivit ett faktum, jag vet att jag har näringsbrist och det gör inte min bipolära sjukdom bättre. Jag pratar sällan längre om hur jag faktiskt mår, det känns så patetiskt. Jag saknar min bästa vän, för det var han. har aldrig någonsin känt mig såhär övergiven, ensamt imellanåt. Även fast jag har dom bästa vännerna en människ kan ha. Jag hade aldrig kunnat förbereda mig på detta, för det fanns inte i min värld. Jag håller ihop, kämpar på, men jag är trasig.
Varför är det så svårt för mig? Att släppa taget och gå vidare, hela jävla kroppen kämpar emot och vägrar ge upp.
jag har varit väldigt nära ett psykbryt, var på sjukhuset och pratade om inläggning, slog mig själv på käften och gick därifrån. "Ta dig samma, för fan, Elin" jag vill fortfarande tro att jag fastnat i en mardröm, när jag tänker tillbaka på dom senaste månaderna är det luddigt och otydligt, bleka minnen. Vad gjorde jag för fel? Varför kan vi inte prata längre? Fuck detta, jag är verkligen patetisk. Löjligt sa horan, ta ut den så får du pengarna tillbaka..
typ.
