Fyfan...
helt ärligt nu, de senaste dagarna har humöret svängt kraftigt. Jag känner mig obeskrivligt irriterad, arg och gråtfärdig. Trött inombords på nåt sätt som jag inte kan förklara.. Mens? Nja, jag satte in en spiral för över ett år sedan och har varken haft mens eller pms sen dess. Men det hade vart skönt om så var fallet, då vet man ju varför. Detta har kommit för bara ett par dagar sen, and its killing me! När detta sätter in så mår jag PISS, jag vill bara gråta floder och dra täcket över huvudet. jag är rädd att jag börjar falla tillbaka ner i gamla hjulspår, hatar min kropp, har en fruktansvärd fettonojja och äcklas av mig själv. Hatar att jag är så jäkla svag när det kommer till mat och vikt, det kan grabbatag i mig hur enkelt som helst och fucka upp hela min självbild.
Jag har inte ätit godis på en månad, jag har inte ätit något annat än Felix risgröt och bröd på en månad och jag bestämde mig för att i slutet av denna månad, imorgon alltså, så skulle jag få möla både glass och godis i mängder utan att tänka efter, inte tänka alls utan bara äta och njuta. Köpte massa godis nyligen och stoppade in glassen i frysen det första jag gjorde när jag kom hem och sen började jag hugga in på godiset, några få bitar tänkte jag, ska ju ändå träna om en timme typ. Mer blev det, tänkte "äsch, jag BRYR mig inte" plötsligt sa det bara pang och nu har jag en härligt sprängande huvudvärk och känner mig sprängfärdig, inte för att jag är mätt, utan för att jag bara vill skrika av ångest. Om man nu vill gå ner i vikt, vilket jag vill, ska man trycka i sig nästan ett halvt kg godis då?
Jag hatar detta, det skrämmer mig att jag helt plötsligt mår såhär igen. Hela månaden har ju faktiskt varit en bra månad, Jag har mått bra! Men nu är jag på riktigt rädd, jag vill inte detta. Känns som att jag omöjligt kan slå bort denna känslan och alla tankarna så det är lika bra att låta det blåsa över och försöka rensa ut under träningen. Jag inser att jag verkligen har problem, kanske inte kroppsligt ännu, men det har satt sig för hårt i min skalle. Jag vågar bara inte säga det högt, för jag vill må bra nu, jag vill känna mig stark så som jag gjort det senaste, jag vill inte vara ett hopplöst fall.. Jag tänker inte låta denna än så länge lilla down period eller vad man ska kalla det, påverka mig, det är svårt bara att försöka hålla allt inom sig när jag bor tillsammans med mamma och per, vill inte spy ut allt över dom, vill helst spy ut allt i ensamhet, bara sitta och vara bitter och lipa som en tjurig unge ifred. Men ja, nu ska jag knö ner mitt feta arsle i tränings tightsen och åka till träningen..
gud vad det ska bli roande att läsa detta längre fram och skratta åt mig själv.. Känner mig så barnslig, men det är skönt att få släppa ut alla tankar, hur konstiga eller fel dom än må vara.
