Trött
Det är mitten av månaden och jag börjar känna mig ganska trött i både kropp och huvud, min hjärna går ju hela tiden på högvarv även när jag inte är medveten om det. Jag drömmer starka, tydliga drömmar om nätterna och vaknar fortfarande ofta några gånger per natt. Stressen gör så att kroppen aldrig riktigt kan slappna av och jag känner mig för rastlös för att ligga och dra mig på morgonen, har jag väl vaknat tänker jag alltid att det är lika bra att gå upp, då hinner jag få mycket mer gjort. Men 04:20 på morgonen? Det är strax innan min mamma cyklar iväg till jobbet och per har inte ens gått upp. Jag brukar ofta dricka kaffe, äta och ta ut hundarna innan han vaknat, skriver en lapp till honom att dom varit ute och sen går jag upp och lägger mig i sängen för att plugga.
när jag kollar tillbaka på dom senaste 2 veckorna så tror jag inte att det gått en enda dag som jag hunnit haft tråkigt, jag har alltid något att göra och det är oftast framåt kvällarna som "andra" tankar hinner ikapp mig. De semaste tre nätterna har jag saknat E något fruktansvärt. Jag erkänner att jag räknar dagarna.. Men jag är samtidigt rädd, jag har bara hört från honom två gånger dom här två veckorna, och det var den första veckan. Sen dess har det varit tyst och jag börjar oroa mig. Nä, jag vill inte tänka på detta nu, orkar inte. Det får jag ta när allt börjat falla på plats.. Vi har aldrig varit ifrån varandra så här länge sen vi blev tillsammans för 2 år sen och jag vet att jag sa att ett samtal antagligen inte skulle hjälpa, men nu vill jag faktiskt verkligen höra hans röst.. Nej. Stopp här nu.
Jag har bestämt mig för att släppa kryckan, jag ska stå på mina egna ben, jag är redo för det nu.
