Kamphund!
Jag var verkligen på krigsstigen igårkväll, kunde känna hjärtat slå som en slägga i bröstkorgen, skakade och frös. Då är jag arg, jag bara väntar på den dagen då jag inte kan hantera ilskan och den för en gångs skull får utlopp och jag faktiskt slår någon på käften. Jag har ju lovat mig själv att ta hand om mig och sätta mitt eget mående framför andras, för det har jag ALDRIG gjort. Det är något jag insett nu. Självklart ställer jag upp, men inte till vilket pris som helst just nu. Först och främst ska jag lära mig att älska mig själv, bli polare med mig själv!
den känslan har kommit från ingenstans och nu håller jag stenhårt fast vid den. Vad som än händer, om jag förlorar allt och alla så ska jag stå kvar och kunna klappa mig själv på axeln och säga "du gjorde ditt bästa, elin". Det kommer ta tid innan jag är just där, men jag har kommit en bra bit på vägen. Igår bråkade jag ordentligt med min pojkvän(?) och jag vet inte vad jag ska tro om honom längre, men jag kan skjuta tankarna ifrån mig, vilket jag inte kunde förut, jag lät det äta upp mig. Jag vill inte tänka på det, då börjar hjärtat som en bongotrumma igen. Jag vet inte om jag är färdig eller om jag tänker ge det en chans till, det är mest upp till honom..
en sak är säker, man leker inte med kamphunden i mitt inre.
Den är där för att skydda mig, och där ska den stanna, den gör mig till den jag är.
