Djävulen heter bipolär
har känt mig overkligt uppe bland molnen i en dryg vecka, idag vände det igen. Ärligt talat, orka? Jag är så otroligt trött på dessa svängar! Jag antar att jag måste lära mig leva med det, eller höja dosen på medicinen. Är rädd att jag kommer bli apatisk isf.. Men kanske det är bättre än detta? Tänk dig svart eller vitt, allt eller inget, kött eller fisk. INGEN gråzon. Antingen äckligt, mega, stört "glad" eller totalt DEPP. Antingen går alla dina problem att lösa enkelt, du är kär, inget kan stoppa dig! Eller.. "jag hatar allt, inget är kul, jag vill bort, jag hatar honom, jag ska slå ner slynan om jag träffar henne, alla problem är plötsligt höga berg och jag går i en dalgång med bara en utväg"
det här kära ni, är en del av bipolär sjukdom. Det är SÅ fruktansvärt utmattande! Alla människor har upp och ner perioder, men för mig svänger det kraftigt från toppen till botten och tvärtom. Medicinen tar bort dom värsta kurvorna och jämnar ut humöret en aning, men eftersom jag nyligen startade med den igen efter ett långt uppehåll så har den inte börjat ge någon effekt än.
när "down" perioden kommer känner jag mig inte särskilt ledsen eller nedstämd, jag känner mest hat och ilska. Jag vill bli lämnad ifred, skrika och slåss. Jag har aldrig slagit någon, men just nu vill jag. varje gång jag mår såhär så drömmer jag till och med om att jag är i slagsmål. Jag sparkar och slåss men får aldrig in någon träff och personerna runt om blir arga på mig och försvarar den jag försöker slå. Kanske drömmer jag så för att jag känner att ingen förstår mig, ingen inser hur mycket undangömd ilska det ligger och bubblar under min yta.
jag hoppas att jag bara känner såhär idag, och att jag vaknar imorgon och är tillbaka på banan igen. Så att jag slipper vara "närvarande" när det svänger tillbaka. Dock är jag väl inte så glad som jag verkar när jag är där uppe men det känns bättre än att hata hela världen. Det är de här som kallas manodepressiv aka bipolär sjukdom.
